The Earth We Inherited
Text by Tomas Bannerhed
There’s something about the atmosphere in Johanna Karlsson’s nature scenes that reminds me of Doris. In Harry Martinson’s poetic cycle Aniara, the name of our fragile planet, the one we ought to be so protective of, the only, irreplaceable one, is: Doris. A female name that means gift.
Martinson’s book is exquisite and frightening, and not without prophetic elements. He authors a scenario where Earth is destroyed by man (“the king of ashes”) and we are forced to set off into space in order to survive. An enormous rescue vessel, Aniara, is to take eight thousand people to Mars, when the pilot’s fatal swerve to avoid colliding with an asteroid throws them off course. Endlessly, without destination or trace, the spacecraft drifts through the empty, cold void, like “a tiny bubble in a glass of God”.
Sixty-five years have passed since Aniara was published, and our footprint on this planet has grown ever larger and ever more destructive. We inherited a paradise, with trees and lakes, blossoms and butterflies, lent to us by all the unborn children – and we seem intent on destroying it all. Believing that our lifestyle is worth the cost, simply assuming that nature’s bounty was laid out for us to exploit.
Is this what Johanna Karlsson’s dioramas want to tell us? That this is how it might turn out if the sentient ape is allowed to rule the earth long enough? Silent, barren, maimed and wilted. Lifeless bushes and trees with a few dry leaves as reminders of formerly boundless thriving verdure. Remnants of civilisation in the form of shabby house facades, a few scattered logs, abandoned fences, a desolate forest track.
Are these pictures of paradise lost, of places where the king of ashes has run amok?
Probably not. Maybe these are not scenarios from the end of the world. Maybe it’s just the end of November, or mid-winter scenes from any year. Maybe everything is just hibernating before springing to life and budding with new force one day?
I am left with my questions, but of one thing I am sure: there is something in these works – as in Aniara – that is both exquisite and frightening, on the verge of macabre, and this ambivalence is what captivates me.
One of the finest days of summer, when the apocalypse feels at its most distant and I’ve just had my second covid jab, I go to see Johanna Karlsson. Her studio is situated between Gökdalen and Fagersjöskogen in south Stockholm, and more specifically between the kitchen and the living room in the old house where she lives, with a garden that is so lush and full of greenery that the absence of that – living life – in her created world is even more striking, if that were possible. The colour green, for instance, does not seem to exist there.
She laughs when I mention it, saying that colours aren’t that important to her, that she is interested in sculpture and primarily likes the materials she works with. That is: plaster, pulp, foam sealant, spackle – that kind of thing. Chicken wire, old newspapers and egg cartons, cotton paper and string. Wire, wood glue and powdered pigment. Acrylic, watercolour and tempera. Practically everything is in different shades of grey, brown, pale yellow.
“I do sometimes try brighter colours, even green,” she says, “but then suddenly, I’ve just removed them. I’m not quite sure how that happened.”
Nothing is what it appears to be. She shows excerpts from nature, but there are no organic materials here. The grass is made of welding wire, copper sheets, cotton yarn waste (for leaf nerves), paper and linen string.
“Of course, I use real nature too, trotting around and getting ideas, but I rarely try to depict it. I see my work as a kind of translation, like creating my own worlds.”
Soldering and gluing, modelling and painting are her methods. And reducing, naturally, changing the scale and perspective, which, together with the presentation in glass displays, enhances the impression of nature as object, something mankind must relate to, something we can plunder, or live with in harmony.
A soldering iron may not be the first thing that springs to mind on encountering Johanna Karlsson’s dragonfly-brittle creations, but it has come to be as indispensable to her as a brush to a watercolour artist. Her first one was given to her twenty-five years ago by her teacher at the Royal Institute of Art, Professor Anette Senneby, who thought it would be useful to her. And her teacher was right.
Even in her early works, Johanna Karlsson soldered thin wires together, shaping them into miniature banisters and small, detailed hedgerows. In those days, her style was more graphic, black and white, more two-dimensional, without ground and hills and background. Today, three-dimensional spatiality is essential to her works and adds to the impression of being faced with a section of a landscape.
And then there’s something about the muted nuances and the meticulous detail that moves me. I empathise with the yellowing grass, with the wilting blades, with the bushes and trees, the naked, wiry branches, as though they had suffered some affliction.
Where does this world come from?
She goes and gets a framed, black-and-white photo of a wooded knoll in a field. The picture was taken in Hyssna, a hilly dale between Varberg and Borås where she has her roots.
“This is The Knoll,” she says. “That’s what we called it. The Knoll.”
A thin covering of snow on the ground, chilly mist in the background, a sparse flock of birds heading west in the picture, wood pigeons or jackdaws, perhaps. A fence that draws a flat diagonal across the photograph. And that knoll, the motif of the picture, a rather big hillock with fifty or so bare deciduous trees silhouetted against the sky, standing so close together that they bring to mind a group of castaways on a desert island.
A knoll in a field that has come to be something other, something more than just any old knoll in a field.
Like the trees down by the canal where I grew up in south Småland, that tiny plot of land that was my world once upon a time. The aspens that stood there waving their leaves in the summer and seemed dead in winter, that could be seen from afar as I approached in the school bus, that were always waiting for dad and me when we went down to the canal to empty our fishing traps. The clump that had been left near the drained mire and stood watching everything for years, like a witness. It still lives inside me, like a note, a mood, a mourning for an unidentified something.
“I’m not really sure why,” says Johanna Karlsson, “but that knoll has stayed with me all my life. The same with a few old slides from my childhood that I look at sometimes. Maybe it’s some kind of melancholy?”
“My grandparents meant a lot to me. I mourn their passing and that there is so much from the past that is no more. Melancholy probably influences my art more than I think.”
She looks up from where we are standing before her works, those fixed moments that have come to rest in time, sections of landscapes that feel so familiar although I know I’ve never seen them before.
“I don’t think of these trees as dead,” she says. “Maybe they are just in a state of waiting.”
—
Tomas Bannerhed is a writer, orignially from Småland, living in Stockholm, Sweden. In 2011, his first book, Korparna (The Ravens) was awarded with the August Prize for best novel. This spring, he published his fourth book, a depiction of nature, En vacker dag (A Beautiful Day).
Jorden vi ärvde
Text av Tomas Bannerhed
Det är något med stämningen i Johanna Karlssons naturscenerier somfår mig att tänka på Doris. I Harry Martinsons diktcykel Aniara heter vårt sköra jordklot, det vi skulle vara så rädda om, det enda vi har, det oersättliga, just så: Doris. Kvinnonamnet som betyder gåva.
Martinsons bok är vacker och skrämmande, inte utan profetiska inslag. Han diktar ett scenario där jorden har förstörts av människan (”askans konung”) och vi tvingas söka oss ut i rymden för att överleva. En enorm räddningsfarkost, Aniara, ska transportera åttatusen människor till Mars när det fatala inträffar att piloten måste gira för en asteroid och hamnar ur kurs. Ändlöst, utan mål eller spår, driver rymdskeppet vidare genom ett tomt och kallt intet, som ”en liten blåsa i Guds andes glas”.
Det är sextiofem år sedan Aniara kom ut, och våra avtryck på den här planeten har bara blivit större och större, mer och mer förödande. Vi fick ett paradis i gåva, fick träden och sjöarna, blommorna och fjärilarna till låns av alla ofödda barn – och så verkar vi ha bestämt oss för att förstöra alltihop. Tyckt att vår livsstil är värd det priset, liksom bara utgått ifrån att naturen har dukats upp för vår skull, för att vi ska kunna ta för oss av den.
Är det detta Johanna Karlssons dioramor vill säga oss? Att det är så här det kan bli om den tänkande apan får härska länge nog på jorden? Tyst, kalt, stympat och visset. Livlösa buskar och träd med några fnösktorra löv som minnen av det som en gång spirat och grönskat oändligt. Spår av civilisation i form av flagnade husfasader, några kringströdda stockar, övergivna stängsel, en tom skogsväg.
Är detta bilder av det förödda paradiset, av platser där askans konung har fått härja fritt?
Antagligen inte. Kanske är det inte alls sent på jorden i dessa scenerier. Kanske är det bara sent i november eller mitt i vintern ett år vilket som helst. Kanske har allt bara gått till vila för att en dag kunna knoppas och grönska med förnyad kraft?
Jag blir stående med mina frågor, men en sak känner jag mig säker på: att det finns något i dessa verk – precis som i Aniara – som är både vackert och skrämmande, ibland nästan makabert, och att det är det som fångar mig, den ambivalensen.
En dag när sommaren är som skönast, när undergången känns som mest avlägsen och jag just fått min andra coronaspruta, åker jag för att träffa Johanna Karlsson. Ateljén ligger mellan Gökdalen och Fagersjöskogen i södra Stockholm, närmare bestämt mellan köket och vardagsrummet i det gamla hus där hon också bor, med en trädgård så prunkande och full av växtlighet att avsaknaden av just detta – levande liv – i hennes skapade värld om möjligt blir ännu tydligare. Färgen grön verkar till exempel inte existera där.
Hon skrattar när jag nämner det, säger att färger inte är så viktiga för henne, att hon är intresserad av skulptur och tycker om själva materialen hon arbetar med. Det vill säga: gips, pappersmassa, fogskum, spackel – sådana saker. Hönsnät, gamla tidningar och äggkartonger, lumppapper och snören. Metalltråd, trälim och pigmentpulver. Akryl, akvarell och tempera. Nästan allt går i olika nyanser av grått, brunt, blekgult.
”Det händer faktiskt att jag försöker med starkare färger, även grönt”, säger hon, ”men plötsligt har jag bara tagit bort dem. Jag vet inte riktigt hur det går till.”
Inget är vad det synes vara. Hon visar utsnitt ur naturen men här finns inga organiska material. Grässtråna är gjorda av svetstråd, kopparplåt, trasseltråd (till bladens nerver), papper och linsnören.
”Visst använder jag mig även av den verkliga naturen, travar runt och får idéer, men jag försöker sällan avbilda den. Jag tänker mig att jag arbetar med en sorts översättningar, att jag skapar mina egna världar.”
Löda och limma, forma och måla är hennes metod. Och förminska så klart, arbeta med skalförskjutningar och perspektiv, vilket tillsammans med presentationen i glasförsedda montrar förstärker intrycket av naturen som objekt, något som människan måste förhålla sig till, som vi kan roffa åt oss av eller leva i samklang med.
En lödkolv är kanske inte det första man kommer att tänka på vid mötet med Johanna Karlssons trollsländesköra skapelser, men den har kommit att bli lika nödvändig för henne som penseln för en akvarellmålare. Den första fick hon för tjugofem år sedan av sin lärare på Kungliga konsthögskolan, professor Anette Senneby, som tyckte att hon nog skulle vara betjänt av en sådan. Och det hade läraren alldeles rätt i.
Redan i de tidiga verken lödde Johanna Karlsson samman tunna metall- trådar, formade dem till miniatyrräcken och små, detaljerade buskrader. Dåförtiden med ett mer grafiskt, svartvitt uttryck, mer tvådimensionellt, utan marken och kullarna och bakgrunden. I dag är tredimensionaliteten, rumsligheten, viktig för hennes verk och bidrar också till känslan av att det är ett utsnitt ur landskapet man ställs inför.
Sedan är det något med de dova tonerna och den oerhörda omsorgen om detaljerna som berör mig. Jag känner med det gulnade gräset, med de slokande stråna, med buskarna och träden, de nakna, trådtunna grenarna, som om de hade drabbats av något.
Var kommer denna värld ifrån?
Hon går och hämtar ett inramat svartvitt fotografi föreställande en trädklädd åkerholme. Bilden är tagen i Hyssna, en kuperad dalgångsbygd mellan Varberg och Borås, där hon har sina rötter.
”Det här är Kullen”, säger hon. ”Vi kallade den alltid så. Kullen.”
Ett tunt snöskikt på marken, kylig dimma i bakgrunden, en utglesad fågel- flock på väg vänsterut i bild, ringduvor eller kajor kanske. Ett stängsel som drar en flack diagonal tvärs över fotografiet. Och så den där holmen, bildens verkliga föremål, en ganska hög kulle med ett femtiotal nakna lövträd som avtecknar sig mot himlen och står så tätt ihop att man kommer att tänka på några skeppsbrutna som räddat sig upp på ett skär.
En kulle på en åker som kommit att bli något annat, betyda något mer än en kulle på en åker vilken som helst.
Som dungen nere vid kanalen där jag växte upp, i södra Småland, den lilla plätt på jorden som var min värld en gång i tiden. Asparna som stod där och vinkade med sina blad om sommaren och verkade så döda om vintern, som syntes på långt håll när jag kom med skolbussen, som jämt stod och väntade på far och mig när vi skulle vittja mjärden i kanalen. Dungen som hade lämnats kvar vid den utdikade myren och stått och sett allt genom alla år, som ett vittne. Den lever ännu i mig, som en ton, en stämning, en saknad efter något oidentifierbart.
”Jag vet inte riktigt varför”, säger Johanna Karlsson, ”men den här kullen har följt mig genom livet. Likadant med några gamla diabilder från uppväxten som jag tar fram ibland. Kanske har det med vemod att göra?”
”Mina far- och morföräldrar betydde mycket för mig. Det finns en sorg i att de är borta, att så mycket från den tiden är flytt och förgånget. Egentligen påverkar nog vemodet min konst mer än jag tänker på.”
Hon tittar upp där vi står framför hennes verk, dessa fixerade ögonblick som gått till vila i tiden, utsnitt ur ett landskap som känns så bekant men som jag vet att jag aldrig har sett förut.
”Jag tänker inte att de här träden är döda”, säger hon. ”De befinner sig kanske bara i ett väntläge.”
—
Tomas Bannerhed är författare, bördig från Småland, boende i Stockholm. Han debuterade 2011 med romanen Korparna, som bland annat tilldelades Augustpriset. I våras utkom hans fjärde bok, naturskildringen En vacker dag.
