Listen to the review by Mårten Arndtzén on Kulturnytt i P1, Sveriges Radio (in Swedish).
Några enfärgade, platta människofigurer i ett virrvarr av kulörta fläckar. Lite rosa, lite grönt, lite gult. Huller om buller. Det är en gräslig målning som lika gärna hade kunnat heta "Brand på discotek" som det den faktiskt heter: "Dansare på stenstrand".
Hur som helst håller hela bilden på att ätas upp av en stor, svart skugga som invaderar från höger och släcker ut färgprakten.
Tal R har sagt att han bara ville ha med den här misslyckade målningen för att visa hur illa det kan gå, när man stjäl av en gigant som Hill. Det är inte bara att låna några figurer och klämma in i sin egen bild, inte. Något annat följer med på kuppen.
Å andra sidan lyckas han ganska bra med just att knycka från utan att få med sig särskilt mycket av Hill. Bland annat i några arbeten på papper som han kallat "Hotel Malmö". Det är Hills berömda dansöser - de där vars rörelser varken verkar begränsas av tyngdkraft eller någon benstomme - men här utförda i silver och placerade i helrosa inomhusmiljöer. Ganska chicht faktiskt. Schizofreni som popkonst - kul!
Mamma Andersson har lättare för sig. Kanske för att hennes mer realistiska stil är bättre lämpad för att bära fram psykologiskt undertryck, än Tal R:s yviga expressionism. Kanske för att hon har förmågan att också hitta egna, starka metaforer. Som "Skolorgel", en kolsvart 1800-talstingest, avbildad rakt upp och ned mot en smutsvit vägg - men jag kan nästan känna lukten av skuldkänslor och självrättfärdighet. Och samtidigt, såklart: ljudet av musik, och alltså någon slags frihet.
Det är en rätt styv sammanfattning av Hills sjukdomskonst, bara där.
Den, alltså originalet, hittar man längst in i salarna på konstmuseet - efter att man passerat Tal R:s och Anderssons arbeten. Som det allra heligaste i en kyrka, ungefär. Rummet bakom ikonostasen.
Och det är ju som en slags helig dåre han uppfattats, av eftervärlden, eftersom hans sjukdomsverk stod så fria gentemot sin samtid - och istället pekade fram emot den moderna konst som just då stod i startgroparna. Men inte ens "Maximus Pictor", som han kallade sig själv, var någon oblandad källa av ren orginalitet. Även hans bilder hade ursprung och utgångspunkter.
Dels i det egna måleriet från tiden före psykosen, som han ritade av och återanvände. Dels från museerna i Köpenhamn, som regelbundet besöktes tillsammans med systrarna, ändå fram till hans död. Och inte minst: intrycken från alla böckerna i pappans bibliotek, med illustrationer som han citerade på ungefär samma sätt som Tal R och Mamma Andersson citerar honom.
Så vad är det är så speciellt, så lockande med Hills sjukdomskonst? Särskilt för konstnärer och poeter, tycks det. Gränslösheten kanske? Att alla fönster och dörrar verkar stå vidöppna, både utåt och inåt. Hills förebilder står alla till tjänst som farkoster, som låter honom resa fritt i tid och rum. Och samtidigt, under alltsammans, brusar vansinnets malström, ständigt.
Det är en frihet, så stor att den får smak av tvång. En makt så gränslös att den kräver underkastelse, också av sig själv.
Det där fångar Tal R på pricken i utställningens allra mäktigaste verk: en över fyra meter hög målning där en ryttare kastas av sin häst och störtar ned i ett rosa vattenfall. Befrielse och undergång, under en märkligt svallande aftonhimmel.
Inte helt olik den som välver sig över Mamma Anderssons "Sömnen", ett glest skogslandskap med en landsväg som försvinner bakom backkrönet i horisonten. Och där, som en märklig naturformation, eller en halvt begraven staty från en annan tidsålder: ett sovande barn. Som kanske drömmer hela bilden? Och varför inte också dig som tittar på den.
Eller som Dan Andersson skaldade några år efter Hills död:
"Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången, det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt".
Det måste vara det.
