Listen to the review by Mårten Arndtzén on Kulturnytt i P1, Sveriges Radio (in Swedish).
Ett ihåligt mynt som hänger från en ståltråd släpas över en svartlackad gammal cittra. Om och om igen. För Förtröstan, som skulpturen heter, är en sorts ranglig karusell.
I katalogen associerar Magnus Bons till Alexander Calders berömda mobiler från mitten av förra seklet - men Nordströms karuseller har ingenting av Calders elegans. Tvärtom ser de ut att kunna falla samman vilken sekund som helst, nödtorftigt hopsnickrade som de är av överblivet skräp. En bräcklighet som kontrasterar vackert mot konsthallens nybrutala betongestetik.
Efterkrigstidens betonggrå rationalism har alltid funnits med som en klangbotten i Jockum Nordströms konst. För planerad trygghet står det på baksidan av ett gammalt tändsticksplån från ett försäkringsbolag, som han knutit in i en av de nya skulpturerna. Och i en som heter Skolan genom fönstret, har utsidan på en bit, klaustrofobisk, modern arkitektur smyckats med utmanande bilder av kvinnor.
På 1950-talet knöts stora drömmar till den så kallade ”kinetiska”, alltså rörliga, konsten. En ung kritiker som senare skulle bli känd som Pontus Hultén kallade den rentav ”ett latent attentat mot etablerad ordning”. Jockum Nordströms temprament är ett annat.
Snarare än att gå till angrepp envisas hans verk med det andra: det oklara, sköra och irrationella liv som alltid pågår i skuggan av de stora strukturerna. Det stora i det lilla. Att han nu släpper in det sköra och lite trevande i verkens själva form gör bara det tydligare.
Inget papper, inga mynt är en både vacker, rolig och gripande föreställning.
