Mette Björnberg

Press Release

(Scroll down for Swedish)

We are pleased to present Mette Björnberg’s fifth solo exhibition at Galleri Magnus Karlsson. Power Play presents new sculptures and objects in painted wood, textile and mixed media.

The exhibition title recurs as the title for a series of nine wall objects, Power Play (no. 1–9), that centres around the female sex. The works have emerged as a reaction to current international politics and events, rather than from a personal story. Mette Björnberg reflects back on a picture of an old Polish woman from a demonstration for abortion rights that had a strong impact on her. The text on her sign read: ”I can’t believe I still have to protest this fucking shit”. The image convinced Björnberg to proceed with this series and work in phase with time and without reservation.

Mette Björnberg’s sculptures are painstakingly simplified with refined craftsmanship using a sound choice of material. The works are often sculpted in wood, painted and with added textile elements. In two major wall pieces, she has worked with hand-blown glass, a medium explored with an award from Ann Wolff Foundation (2016). In this new exhibition, Mette Björnberg shows great courage and a willingness to make herself seen and heard – which permeates both the objects themselves and ideas behind the works.

Historically key artists haunt those who now dare to implement their own trajectories. Let’s play a game where influence becomes muddled, time shuffled, faces blurry – where newly formed stars are mere particles, or in contrast, supermassive blackholes. Judy Chicago’s ”Dinner Party” (1979) may now include a place setting for Mette Björnberg (and other women) whose work exists after Chicago’s triangular porcelain installation. In light of that which miraculously and tragically unfolds, Björnberg provides opportunity to consider her ruptured dish. Each pastel slit and penetrable gash suggests entry into a more lucid state, where no one persecutes and nothing goes punished. Contemporary artists such as Betty Tompkins and Jonas Dahlberg are aware of the rupture’s dangerous allure; their work stands either at risk of censorship or has been unrealized because of it – slash erased from the collective gaze in one bureaucratic sweep. Yet, the provocation of this vulnerable gesture slides along a dubious spectrum. Italian artist Lucio Fontana created torn, ripped and punctured canvases which amply flirt with destruction; yet, these works withstand scrutiny.

The above excerpt is from a text about the new exhibition written by the American-Swedish art critic Jacquelyn Davis. Read the full essay here. It will also be published in the book about Mette Björnberg that accompanies the exhibition.

Mette Björnberg (b.1963, Gothenburg) lives and works in Södra Mellby, Kivik. She is educated at Malmö Art Academy 1991–1996. She has exhibited regularly in galleries, museums and art institutions in Sweden since the 1990s. She has made a large amount of public commissions, some together with Richard Johansson. In 2015, she received the Ann Wolff Foundation artist award and in 2016 she was awarded with the Asmund and Lizzie Arle Sculpture Prize from the The Royal Academy of Fine Arts in Stockholm.

--

Galleri Magnus Karlsson har glädjen att presentera Mette Björnbergs femte separatutställning på galleriet. I Power Play presenteras nya skulpturer och objekt i bemålat trä, textil och blandteknik.

Utställningens namn återkommer som titel för en svit om nio väggobjekt, Power Play (no. 1–9), med det kvinnliga könet i fokus. Verken har växt fram som en reaktion på aktuell politik och händelser i vår omvärld snarare än ur en personlig berättelse. Mette Björnberg berättar bl.a. att en bild på en äldre polsk kvinna från en demonstration för aborträtten påverkat henne starkt. Texten på hennes skylt löd: ”I can’t believe I still have to protest this fucking shit”’. Bilden övertygade Björnberg att gå vidare med sviten och arbeta i fas med tiden och utan förbehåll.

I sina skulpturer arbetar Mette Björnberg måleriskt och förenklat med ett raffinerat hantverk och ett lyhört val av material. Verken är ofta utförda i trä som skulpterats, målats och fått tillägg av textila element. I två större väggverk har hon arbetat med handblåst glas, en teknik som hon upptäckte i och med ett stipendium från Ann Wolff Foundation (2016). I den nya utställningen visar Mette Björnberg på ett stort mod och en vilja att synas och ta plats – det genomsyrar både själva objekten och idéerna bakom verken.

Historiska nyckelkonstnärer hemsöker de som nu vågar förverkliga sin egen väg. Låt oss spela ett spel där inflytande blir grumligt, tiden blandad, ansikten suddiga – vari nyligen tända stjärnor är mer som partiklar, eller i motsats: supermassiva svarta hål. Judy Chicagos ”Dinner Party” (1979) torde nu inkludera ett kuvert för Mette Björnberg (och andra kvinnor) vars verk tillkommit efter Chicagos triangulära porslinsinstallation. I ljuset av det som mirakulöst tillika tragiskt rullas upp, erbjuder Björnberg en möjlighet att överväga hennes brutna måltid. Varje penseldrag och genomborrande snitt föreslår en öppning till ett mer drömliknande tillstånd, där ingen förföljer och ingenting bestraffas. Samtida konstnärer som Betty Tompkins och Jonas Dahlberg är medvetna om brytningens farliga lockelse; deras verk löper en risk att antingen censureras eller inte realiseras på grund av det – alternativt raderas från den kollektiva blicken i en byråkratisk svepning. Samtidigt glider provokationen av denna sårbara gest längs med ett tveksamt spektrum.

Texten ovan är ett utdrag ur en essä av konstkritikern Jacquelyn Davis om den nya utställningen som kan läsas i sin helhet här. Den kommer även att finnas med i den bok om Mette Björnberg som vi ger ut i samband med utställningen.

Mette Björnberg är född 1963 i Göteborg, bor och arbetar i Södra Mellby, Kivik. Hon är utbildad på Malmö konstskola Forum 1991–1995 och Konsthögskolan Malmö 1995–1996. Hon har ställt ut regelbundet på gallerier, museer och konsthallar i Sverige sedan 1990-talet. Hon har också utfört en stor mängd offentliga utsmyckningar, vissa tillsammans med Richard Johansson. 2015 fick hon Ann Wolff Foundations konstnärsstipendium och 2016 belönades hon med Asmund och Lizzie Arles Skulptörpris från Konstakademien.

Share