Intermezzo: Group exhibition with gallery artists

(Scroll down for Swedish)

Texts by the artists about the exhibited works:

I can distinguish both of you against the mountainface. On the other side of the river where small pine trees cling to the rocks.
This is a recurring event. The circular flow of the river. It’s very quiet here but in my memory I can hear the roar of the waterfall.
In the painting I look for the fluid, the ongoing process of time.
–Susanne Johansson

The Swedish author Walter Ljungqvist writes in his novel ”Väggarna har ögon” (The Walls Have Eyes) from 1965: “You see, she says, the walls are walls, but they are alive, and the eyes of the walls that look at us are both eyes that see us and eyes for us to see with and gates leading out, they just wait for you to know their secret and make use of it, but you have to find that secret yourself. ”
–Jens Fänge

I don’t remember when I started this series of women facing away. Whether it was during the period when I was working with the São Paulo Biennale or if it was immediately afterwards. Anyway, it was about finding an entrance to the painting process. It is always difficult when, for various reasons, you get away from the daily contact with the studio. Then it may be a good idea to start with smaller formats.
As I have repeated hundreds of times, for almost my entire life I have collected pictures from various things, books, magazines, information leaflets, postcards, record covers and more. I have categorized them in different ways. One folder is named ”Working women”, actually there are two, the other one is called ”Working women Norrbotten”.
Suddenly I found a bunch of women in apparent concentration of an ongoing work, absorbed in thoughts. Women caressing a toddler, washing, cleaning or any other chores. Everyone was absorbed in thoughts.
My mother was born in 1928, she studied to be a hairdresser but came to be a housewife as she had children already when she was 27 years old. A very large proportion of women of that generation, regardless if from the city or the countryside, working class or bourgeoisie, became housewives. More or less trapped in their homes. This painting is a kind of greeting to them.
When I started school in the fall of 1969, my mother started working again, though not as a hairdresser but as a leisure coach. She loved to a part of a social context, to be able to give something and get her dignity back.
Of course, this is not something you really need to know, these small paintings will do without this story. They are simple portraits of anonymous women.
–Mamma Andersson

Imagination and observed reality.
Observations.
Upside down gnomes and roosters, shelves with different collections.
The disintegration of the rooms and various aspects of the Moon.
A school building from the 70s. A floating knife above, against a clear blue sky.
A man falls into a staircase. A fireplace.
Plants, people, A curved body. Between the recognizable and its opposite.
–Peter Köhler

With my fingers dipped in different traditions, I look for what allows strength and weakness to coexist. A pillar that carries nothing but the air between its threads, the air we breathe and share.
–Bella Rune

This painting does not originate from a photograph or motif in front of me. The painted surfaces grew from an abstract composition and the ’trees’ were free flowing paint before they became more depicted and got their body.
–Tommy Hilding

I have always been interested in landscapes and in my practice I try to recreate them physically and mentally. I want my sculptures to convey a feeling, but it is unclear to me what that feeling is ... For me, the most important thing is the actual doing, I really enjoy the process of making the sculptures, the practical labor with my hands. With this new piece I have tried to put the sculpture in a context, previously I have sometimes missed having a background to my sculptures that gives perspective, this is an attempt to put those pieces together.
–Johanna Karlsson

The line is primitive and simple. It’s hard to draw. It always requires complete concentration. Without concentration, it’s hopeless. It’s like sleeping without any sleep. A whole world has to be set in motion. The line is close to the hand. At arm’s length. You have to draw over and over again to make anything of it. Or at least until you think you’ve got something. I don’t draw in order to create pictures that are good. I am driven by something else. Nor is this any kind of exercise, but rather an obligation.
–Jockum Nordström

Entering a place. A chamber of isolation where fulfillment of the disclosure directs you. The weight of the material. Waves breaking the natural forms.
First came noise then shape. The structure of an echo grinds the air and splits the now. Creates a new rhythm that guides you through endless thoughts.
The hole invites and frighten. That what surrounds it slumber like a strung out giant.
Together it makes sense.
–Sara-Vide Ericson

When I saw John Huston’s movie ”Fat City” sometime in the 90s, with the beautiful version of ”Help Me Through the Night” in the beginning, the city of Stockton got stuck in me. The people in the movie seem as passé and hopeless as the city they live in.
It wasn’t until 2015 I visited Stockton. Before that, Uncle Howard down in Monterey had warned me and said that the city had gone bankrupt twice, and that there was nothing to see there. It wasn’t something that made me less curious.
In Stockton I saw a man in a worn suit carrying a equally worn umbrella as protection from the sun.
–Niklas Eneblom

”Another Horse Girl” is a smaller version of the larger sculpture ”The American Girl”, which was shown in London in 2009. Frankly, I do not know if I was aware of the novel by the same name by Monika Fagerholm, when I built it. I have never referred to it, but I liked it a lot.
”Another Horse Girl” is a girl, bored far out in the periphery with an aim at something else.
She is so young and everything essential is far away, people, parties, beauty and danger.
There is not even a horse that can take her away (but later she will get a moped and a dog).
–Klara Kristalova

The drawing Mother and Son by Bruno Knutman was initiated in 1969 and completed in 1981. It thus marks a period of drawing that was important to him and received great attention from others. It is one of the classic drawings found in the book Runt hörnet (Around the Corner), published by Kaleidoskop in 1986. The motif, a self portrait as a little boy with his mother, is a signature work and is recurring also in other works by the artist. Childhood memories, photographs and drawings formed the basis of a whole unique universe that Knutman built up throughout his long artistic life.
Bruno Knutman (1930–2017)

I usually find it difficult to distinguish individual works from my artistic production, I think of everything as a mass, but now that it’s been a while, I can look at it in a different way. I remember using this much green was quite new to me. When I look at it now I think it is very landscape-like. It is said that the back is the most foreign part of one’s own body, and these are bodies, faceless bodies that look like landscapes.
A problem I have when carving is that I am always more interested in making the figure than the background. The green in ”Dusk II” is pieces of backs and bodies that I cut and stitched so it looks a bit like a landscape, a background, an organic mass.
–Idun Baltzersen

I have been revisiting Edward Hopper’s painted spaces for over 20 years now. To me, these works are not about remaking paintings I like. They are about reconstructing a mental or physical place and understanding its expanse, or suggesting a consequence beyond the picture. But most importantly, they are a contemplation on the resonance of light.
–Carl Hammoud

--

Texter skrivna av konstnärerna om de utställda verken:

På andra sidan det strömmande vattnet urskiljer jag er, mot den tvära klippväggen där små tallar klamrar sig fast.
Det är en återkommande händelse. Älvens kretslopp. Det är tyst där men i minnet dånar vattenfallet.
I målningen söker jag det lösliga rummet. Ett pågående skeende. 
– Susanne Johansson

Så här skriver Walter Ljungqvist i sin roman ”Väggarna har ögon” från 1965:
”Du förstår säger hon, väggarna är väggar, men de är levande, och väggarnas ögon som betraktar oss är både ögon som ser oss och ögon för att se med och portar som leder ut, de väntar bara att du ska lära känna deras hemlighet och begagna dig av den, men den hemligheten måste du själv komma underfund med.”
– Jens Fänge

Jag kommer inte ihåg om jag började med denna serie med frånvända kvinnor. Om det var under den period då jag arbetade med São Paulo-biennalen eller om det var direkt efteråt.
Hur som helst handlade det om att hitta en ingång till måleriet. Det är alltid svårt då man av olika anledningar kommit bort från den dagliga kontakten med ateljén. Då kan det vara bra att börja med lite mindre format.
Som jag upprepat hundratals gånger så har jag under i stort sett hela mitt liv samlat på bilder från olika saker, det vill säga böcker, tidningar informationsfoldrar, vykort, skivomslag m.m. Sen har jag kategoriserat dem på olika vis. En mapp heter t.ex. ”Arbetande kvinnor”, förresten finns det två, den andra heter ”Arbetande kvinnor Norrbotten”.
Plötslig hittade jag ett gäng kvinnor i tydlig koncentration, av ett pågående arbete, försjunkna i sitt inre. Kvinnor vyssjande ett litet barn, diskande, städande eller något annat. Men alla var försjunka i sitt inre.
Min mamma var född 1928, hon utbildade sig till hårfrisörska men kom att bli hemmafru då hon fick barn redan då hon var 27 år. En väldigt stor del av kvinnor från den generationen oavsett från stad eller landsbygd, arbetarklass eller borgarklass blev ensamma hemmafruar, mer eller mindre instängda i sina hem. Detta var en sorts hälsning till dem.
När jag började skolan hösten 1969 började min mamma arbeta igen, dock inte som hårfrisörska utan som fritidsledare. Hon älskade att hon fick komma till ett socialt sammanhang, få ge något och fick tillbaka sin värdighet.
Såklart är detta inget man egentligen behöver veta, dessa små målningar ska klara sig utan denna berättelse. Det är enkla porträtt av anonyma kvinnor.
– Mamma Andersson

Fantasi och iakttagen verklighet.
Observationer.
Uppochnedvända tomtar och tuppar, hyllor med olika samlingar.
Rummens upplösning och olika aspekter av Månen.
En skolbyggnad från 70-talet. En svävande kniv ovanför, mot en klarblå himmel.
En man faller i en trappa. En öppen spis.
Växter, människor. En krökt kropp. Mellan det igenkännbara och dess motsats.
– Peter Köhler

Med fingrarna doppade i olika traditioner söker jag det som låter styrka och svaghet samexistera. En pelare som inte bär mer än luften mellan sina trådar, den luft vi andas och delar.
– Bella Rune

Målningen kom till som ett fritt arbete utan förlaga. Färgytorna växte fram och ”träden” kom till först som fritt rinnande lös färg för att sedan få mer kropp. 
– Tommy Hilding

Jag har alltid varit intresserad av landskap och med mina arbeten försöker jag återskapa dom fysiskt och mentalt. Jag vill att mina skulpturer ska förmedla en känsla, men det är oklart för mig vad denna känsla är... För mig är egentligen det viktigaste själva görandet, jag tycker väldigt mycket om arbetet med att göra skulpturerna, rent praktiskt med händerna. Med detta nya verk har jag försökt sätta skulpturen i ett sammanhang, jag har tidigare ibland saknat att ha en bakgrund till verken som ger perspektiv, detta är ett försök att få ihop de bitarna.
– Johanna Karlsson

Linjen är primitiv och enkel. Det är svårt att rita. Det kräver alltid full koncentration. Utan koncentration är det hopplöst. Det är som att sova utan sömn. En hel värld ska gå igång. Linjen finns nära handen. På en armlängds avstånd. Man måste rita om och om igen för att det ska bli något. Eller i alla fall tills man tror att det finns något där. Teckna gör jag inte för att det ska bli bra bilder. Det är något annat som driver mig. Det är inte heller någon övning, men det är en förutsättning.
– Jockum Nordström

Besöker en plats. En isolerad kammare som fyller dig med ett begär att avslöja.
Först kom oväsendet sen kom formen.
Ett eko maler luften runt dig. Ljudet hackar sönder nuet. Skapar en ny rytm och leder dig via otänkta tankar vidare.
Hålrummet bjuder alltid hotfullt in. Det som omsluter, spänner likt huden på en jätte. Tillsammans blir det mening.
– Sara-Vide Ericson

När jag någon gång på 1990-talet såg John Hustons film ”Fat City”, den med den fina versionen av ”Help Me Through the Night” i början, så fastnade staden Stockton i Kalifornien i mig. Människorna i filmen verkar lika bedagade och hopplösa som staden de lever i.
Det dröjde till 2015 innan jag besökte Stockton. Innan hade Uncle Howard nere i Monterey varnat mig och sagt att den staden har gjort konkurs två gånger, där finns inget att se. Det var inget som fick mig mindre nyfiken.
I Stockton såg jag en man i sliten kostym som bar ett lika slitet paraply som skydd för solen.
– Niklas Eneblom

”En annan hästflicka” är en mindre version av den större skulpturen ”The American Girl”, som visades i London 2009. Uppriktigt sagt vet jag inte om jag då jag byggde den var medveten om romanen med samma namn av Monika Fagerholm, jag har aldrig refererat till den, men jag tyckte mycket om den.
”En annan hästflicka” är en flicka, uttråkad, långt ute i periferin med sikte på något annat.
Hon är så ung och allt väsentligt är långt bort, människor, fester, skönhet och fara.
Det finns inte ens en häst som kan ta henne därifrån (men senare kommer hon att få en moped och en hund).
– Klara Kristalova

Teckningen Mor och son av Bruno Knutman är påbörjad 1969, men slutförd 1981. Den ringar således in en period av tecknande som var betydelsefull för honom och uppmärksammats av många. Det är en av de klassiska teckningar som återfinns i boken Runt hörnet, utgiven av Kalejdoskops förlag, 1986. Motivet, ett självporträtt som liten pojke med sin mor, är någon av ett signaturverk och återkommer i flera andra arbeten. Barndomens minnen, fotografier och teckningar utgjorde grunden till en alldeles egen bildvärld som Knutman byggde upp under ett långt konstnärsliv.
Bruno Knutman (1930–2017)

Jag brukar ha svårt att skilja ur enskilda verk från min konstnärliga produktion, jag tänker på allt som en massa, men nu när det är gått ett tag kan jag titta på den på ett annat sätt. Jag minns att använda så här mycket grönt var ganska nytt för mig. När jag tittar på den nu tycker jag den är väldigt landskapslik. Det sägs att ryggen är den mest främmande delen på ens egen kropp, och denna är kroppar, ansiktslösa kroppar som ser ut som landskap.
Ett problem jag har när jag karvar är att jag alltid är mer intresserad av att göra figuren än bakgrunden. Det gröna i ”Skymning II” är bitar av ryggar och kroppar som jag klippt och sytt så det ser lite ut som ett landskap, en bakgrund, en organisk massa. 
– Idun Baltzersen

Jag har återvänt till Hoppers interiörer i över tjugo år.
För mig handlar det inte om att återskapa målningar jag gillar. Det handlar snarare om att rekonstruera mentala och fysiska platser, eller att föreslå ett efterspel. Men främst handlar det om att begrunda ljusets resonans.
– Carl Hammou