Cries and Whispers / Viskningar och rop | 3 March - 15 April 2018

Cries and Whispers is a group exhibition presenting Swedish contemporary painting and sculpture. Here, eight artists, born in the 60s, 70s and 80s, are invited to represent a figurative art movement that has received great attention in Sweden and internationally. The title, borrowed from Ingmar Bergman’s film Cries and Whispers from 1972, echoes in the exhibition. There is a strong relationship between these artists, but also crucial differences in their approach. Both the intimate, vulnerable whispers and the distant, powerful cries can be traced.

The cinematic reference is fundamental for many of the works in the exhibition. Some have specific connections, others more the sense of frozen moments in a longer sequence. The expectation of something that is about to happen or the quiet emptiness following a dramatic event. Carl Hammoud and Mamma Andersson depict the silence of an object or a landscape that is imbued by human absence, Andersson in an expressive and emotional manner, whereas Hammoud more restrained and methodical. Desolation and biding time is a recurrent theme in Niklas Eneblom’s paintings, which approaches the human being and the private sphere. There is a relation to photography, arranged or found, used as a model or inspiration. Susanne Johansson’s works exist in the fine line where our inner landscape meets the outer. She often bases her works on her own photographs of antique sculptures, which are given a new life through the painting. Similarly, Anna Bjerger uses anonymous photographs and claim them through the working process. In this artistic cycle there is a strong belief in the possibilities and distinctiveness of painting. For Sara-Vide Ericson, photography itself is a fundamental part in creating the image. Her dramatic scenes are staged and documented before they are finally painted. Richard Johansson’s bizarre portraits and theatrical scenes are inspired by American film and culture, whilst at the same time portraying a contemporary Swedish mirror world. Johanna Karlsson is the only artists in the exhibition showing three-dimensional objects. In her meticulously detailed reconstructions of nature, the memory becomes physically present. In a way, these sculptures meet the details of Mamma Andersson’s landscapes and close the circle.

Although Ingmar Bergman has not explicitly inspired the individual artists in their work, he recurs as a reference when Swedish art is presented internationally. His ghost hovers over Swedish arts and culture, whether we want it or not. It is present in depictions of psychological moods, the fascination of light, the obsession with darkness and the existential in everyday trivialities. Perhaps it is not just Bergmanesque – but Swedish?

More information: www.trafokunsthall.no

Viskningar och rop är en grupputställning med svenskt samtida måleri och skulptur. Åtta konstnärer, födda på 60, 70 och 80-talen, får här representera en figurativ konstriktning som fått stor uppmärksamhet i Sverige och internationellt. Titeln Viskningar och rop, hämtad från Ingmar Bergmans film från 1972, sätter en ton för utställningen. Mellan dessa konstnärer finns ett starkt släktskap, men också avgörande skillnader i förhållningssätt. Här finns både de intima, känsliga viskningarna och de avlägsna, kraftfulla ropen.

Det filmiska är gemensamt för många av verken i utställningen. En del har specifika kopplingar, andra mer känslan av frusna ögonblick i ett längre skeende. Förväntan över någonting som snart ska hända eller lugnet och tomheten efter en dramatiskt händelse. Carl Hammoud och Mamma Andersson skildrar tystnaden i ett föremål eller landskap som är besjälat av den mänskliga frånvaron, Andersson mer expressivt och känslosamt, medan Hammoud återhållet och metodiskt. En ödslighet och bidande i tid återkommer i Niklas Enebloms målningar, som närmar sig människan och det privata. Här finns en relation till fotografi, arrangerat eller funnet, använt som förlaga eller inspiration. Susanne Johanssons verk befinner sig i den tunna skiljelinjen där våra inre landskap möter de yttre. Hon utgår i sitt arbete bland annat från egna fotografier av antika skulpturer, som genom måleriet ges nytt liv. På ett liknande vis använder Anna Bjerger anonyma, förbrukade bilder som hon gör till sina genom arbetet i ateljén. I detta konstnärliga kretslopp finns en stark tro på måleriets möjligheter och egenart. För Sara-Vide Ericson är själva fotograferingen en viktigt del i skapandet av bilden. Hennes dramatiska scener gestaltas och dokumenteras innan de slutligen målas. Richard Johanssons bisarra porträtt och kulissartade scener är inspirerade av amerikansk film och kultur samtidigt som de skildrar en samtida svensk spegelvärld. Johanna Karlsson är den enda som arbetar tredimensionellt i utställningen. I sina minutiöst detaljrika rekonstruktioner av natur får minnesbilden en fysisk närvaro och på något vis sluts cirkeln mellan hennes skulpturer och detaljerna i Mamma Anderssons landskap.

Trots att Ingmar Bergman inte uttryckligen har påverkat de enskilda konstnärernas arbete så återkommer han ofta som referens när svensk konst visas internationellt. Hans ande svävar över svenskt kulturliv oavsett vi vill det eller ej. Vi ser det i skildringarna av psykologiska stämningar, fascinationen för ljus, intresset för mörker och blicken för det existentiella i vardagens trivialiteter. Kanske är det är inte bara ”Bergmanskt” – utan svenskt?