Jag är inte någon stor konsument av konst. Jag har inte heller någon klar favorit bland konstnärer, en som jag särskilt beundrar. Många är bra. Kanske är det därför jag håller mig på avstånd. På en vägg hemma hos oss sitter emellertid en målning av Pierre Sandgren som jag älskar. Vi har ägt den länge. Snart i trettio år. Den hänger i vårt tv-rum. Ibland ser vi film där tillsammans hela familjen. Ofta har vi olika åsikter om vad vi ska se, och det dröjer inte sällan länge innan en film kan börja rulla. En bit in i handlingen har jag nästan alltid tappat bort mig. Eller helt gett upp. Sådana stunder förlorar jag mig gärna i målningen av Pierre. Det händer också ofta att jag ligger i soffan en eftermiddag och drömmer mig bort i Pierres bild. På så vis är den inte bara en bra målning. Den är också ett fönster ut. Men kanske mer än något annat en väg in till mig själv. Om jag bortser från min egen praktik, kan det inte finnas något konstverk som fått mer uppmärksamhet av mig än just detta.

När temat kring sommarens utställning blev känt kom jag strax att tänka på Pierres målning och min nära relation till den. Jag hängde upp den i min ateljé redo att börja arbeta. Men gapet mellan våra konstnärskap kändes genast stort och svårt att överbrygga.

"Pinne, strut, groda. Pinne, strut, groda." Jag minns orden som instruktören upprepade när han försökte lära mina barn att simma. "Gran, berg, snirkel. Gran, berg, snirkel." Dessa har varit ledorden till mig själv när jag försökt länka samman verket av Pierre med ett eget arbete. Det blev en annorlunda resa att ge sig ut på. När jag hade löst ett problem fick jag genast ett nytt. Men när granarna och bergen och alla snirklar uppe i himlen hade passerat mig själv många gånger kunde jag en dag fullborda min gärning, lätt och fri i sinnet. I den Rosa Timman är ett självständigt verk med ett eget blodomlopp. Men utan Pierres målning hade det aldrig uppstått.


Pierre Sandgren (f. 1963) Utan titel, 1994
Akryl på pannå, 43x30 cm

--

I'm not a big consumer of art. I also don't have a clear favorite among artists or one that I especially admire. Many are good. Maybe that's why I keep my distance. On a wall in our house, however, is a painting by Pierre Sandgren that I love. We've owned it for a long time. Soon for thirty years. It hangs in our TV room. Sometimes we watch movies there together with the whole family. We often have different opinions about what we should watch, and it often takes a long time before a film can start rolling. A bit into the plot, I have almost always lost myself. Or completely given up. During such moments, I like to get lost in the painting of Pierre. It also happens that I lie on the couch during the afternoon and dream away into Pierre's painting. In this way, it is not just a good painting. It is also a window out. But maybe more than anything else a way into myself. If I ignore my own practice, there can be no work of art that has received more attention from me than this.

When the theme of this summer's group exhibition became known, I soon came to think of Pierre's painting and my close relationship with it. I hung it up in my studio ready to start working. But the gap between our artistry immediately felt large and difficult to bridge.

"Stick, cone, frog. Stick, cone, frog."
I remember the words the instructor repeated as he tried to teach my children to swim.
"Fir, mountain, swirl. Fir, mountain, swirl."
These have been my watchwords when I tried to link the work of Pierre with my own work. It was a different journey to embark on. When I had solved a problem, I immediately found a new one. But when the firs and mountains and all the swirls up in the sky had passed me by so many times, I could one day complete my work, my mind free and at ease. In the Pink Hour is an independent work with its own circulation. But without Pierre's painting, it would never have happened.


Pierre Sandgren (b. 1963) Untitled, 1994
Acrylic on panel, 43x30 cm