För några år sedan såg jag för första gången Dödens ö i verkligheten. Versionen från 1883 på Alte Nationalgalerie i Berlin. Den hängde bra bredvid Carl Cauers Hexe, en skulptur från 1874. Målningen hade jag givetvis sett i otaliga reproduktioner men att se originalet var mäktigt.
Denna isolerade ö med sina suggestiva cypresser och märkliga klippor som öppnar upp sig för betraktaren och på samma gång är totalt slutna. Förgängelse, melankoli och ensamhet men också någon slags hoppfullhet bortom bilden. En annan verklighet.
Nyligen lärde jag mig att motivet, målningen, från början var ett beställningsjobb. ”En tavla att drömma om” och att Böcklin inte kom på titeln själv. Toteninsel. Ön kändes ännu mer besynnerlig.
I min bild öppnar platsen upp sig eller kanske löser den upp sig. Roddbåten, roddaren, kistan och gestalten i vitt kom ej med. Eller så finns de där någonstans.


Arnold Böcklin (1827–1901)
Die Toteninsel, 1883
Olja på trä, 80x150 cm
(Alte Nationalgalerie, Berlin)

--

A few years ago, I saw the Island of the Dead for the first time in real life. The version from 1883 at the Alte Nationalgalerie in Berlin. It hung well next to Carl Cauer's Hexe, a sculpture from 1874. I had of course seen the painting in countless reproductions, but seeing the original was powerful.
This isolated island with its mystic cypresses and strange cliffs that open up to the viewer and at the same time are completely closed. Transience, melancholy and loneliness, but also some kind of hopefulness beyond the picture. Another reality.
Recently I learned that the motif, the painting, from the beginning was a commissioned job. "A painting to dream about" and that Böcklin did not come up with the title himself. Toteninsel. The island felt even more quaint.
In my picture, this place opens up or maybe it dissolves. The rowing boat, the rower, the coffin and the figure in white did not come along. Or possibly they are there somewhere.


Arnold Böcklin (1827–1901)
Die Toteninsel, 1883
Oil on wood, 80x150 cm
(Old National Gallery, Berlin)