Klara Kristalova / Sleepwalkers

(Scroll down for Swedish)

Galleri Magnus Karlsson is proud to present Klara Kristalova’s fourth solo exhibition in the gallery.
In the exhibition SLEEPWALKER, Kristalova creates an interior of deconstructed furniture, carpets and lightning, where she shows ceramic sculptures and a series of watercolours on paper. In this so called “lounge of decay”, there is a dark and ambivalent atmosphere. Nature collides with culture, the beautiful with the ugly and everything seems to be in constant transformation. A dramatic, threatening, but also a seductive dream sequence, that relates to reality and our everyday life.

“ The theme reappears page after page: the girls who mask themselves. They pull an owl, a bucket or a turtleneck over their heads. Maybe they are protecting their orifices, against the earwig for example, that crawls inside the ear, or the bird that whispers mournful news. Maybe they want to be a no to the world – hear nothing, say nothing, see nothing. What you perceive with your eyes closed could be the most real.
But what I see are the girls who choose not to be girls. Who want to transcend the light blue dress they were born to wear. Who write themselves out of the traditional fairy tale and into another. The masks are not there to hide but to transform. When all that is offered elsewhere are the parts as princess or as goose-girl, the darkness and the sludge can be a way… to escape? Down? Out? You can wrap yourself in a blanket. Thinking that it is a cocoon, that you will wake up tomorrow as a butterfly – or maybe as a mummy.
/../They are the basic elements of storytelling. We know all too well what they mean. We know the stories too well. Writing a new story with the old symbols would be the hardest thing, and the most important. Flowers equal beauty, according to the history of western culture, but here they eat flesh. And a swan has swallowed a man; you can see the silhouette of his screaming face on its white chest. Beauty as a threat? Simplification! I believe it is the swan’s past screaming in its chest. The memory of a life as an ugly duckling wants to make its voice heard through layers of water-resistant feathers. Saying: I will never forget myself.
During the day the moths lie scattered on the beige carpet, looking dead. Now it is evening, and they are tapping against the ceiling. I am supposed to answer. Saying: come on in. Saying: settle down on my face. Saying: in my hair. Over my red lips, so that I fall silent. Let my mouth become a moth, and let it fly.”

Text: Martina Lowden, Translation: Fredrik Rönnbäck. Extracts from “And let the spectator write the stories”, cataloguetext for the book “Klara Kristalova” by Galerie Emmanuel Perrotin.

--

Galleri Magnus Karlsson har glädjen att presentera Klara Kristalovas fjärde separatutställning.
I SÖMNGÅNGARE bygger Kristalova upp en interiör med bearbetade möbler, mattor och belysning där hon visar skulpturer i keramik och en serie akvareller. I denna “salong i sönderfall”, som Kristalova kallar den, råder en mörk, ambivalent stämning. Här krockar naturen med kulturen, det vackra med det fula, och allting tycks vara under ständig förändring. En dramatisk, hotfull men också förförisk drömsekvens som relaterar till verkligheten och vårt vardagliga liv.

“Temat återkommer på sida efter sida: flickorna som maskerar sig. De drar en uggla, en hink eller en polokrage över huvudet. Kanske att de försvarar sina öppningar, från till exempel tvestjärten som kryper in i örat eller fågeln som viskar sorgebudskap i det. Kanske att de vill vara ett nej mot världen – inget höra, säga eller se. Det man varseblir med ögonen stängda kan vara det verkligaste.
Men det jag ser är flickorna som väljer bort att vara flicka. Som vill överskrida den ljusblå klänning de fötts att bära. Som skriver sig ut ur den traditionella sagan och in i en annan. Maskernas uppgift är inte att dölja, utan att förvandla. När det enda som erbjuds en annorstädes är rollerna som prinsessa eller gåsväkterska, kan svärtan och sörjan och det som multnar vara en väg... bort? Ned? Ut? Man kan linda in sig i en filt. Tänka att det är en kokong, att man vaknar till fjärilskap imorgon - eller om det är en mumie man blir.
/../De är sagans grundämnen. Vi vet alldeles för väl vad de betyder. Vi kan sagorna för bra. Att skriva en ny saga med de gamla symbolerna är det svåraste, och det viktigaste.
Blommor är lika med skönhet, säger den västerländska kulturhistorien, men här äter de kött. Och en svan har svalt en människa; du ser det skrikande ansiktet avteckna sig mot den vita bröstkorgen. Skönheten som hot? Förenkling! Jag tror att det är svanens förflutna som skriker i svanens bröst. Minnet av tillvaron som ful ankunge vill göra sig hört genom lagren av vattentäta fjädrar. Säga: jag kommer aldrig att glömma mig.
Om dagarna ligger malarna här och var på den beiga heltäckningsmattan och ser döda ut. Nu är det kväll, och de knackar mot taket. Det är jag som ska svara. Säga: kom in. Säga: slå er ned i mitt ansikte. Säga: i mitt hår. Över mina rädda läppar, så att jag tystnar. Låt min mun bli en mal, och låt den flyga.”

Text: Martina Lowden, Utdrag ur titleltexten “Som låter betraktaren beskriva sagorna” i boken “Klara Kristalova” av Galerie Emmanuel Perrotin.