Lisa Jonasson | Cirkeln måste sluta / The Circle Must End

(Scroll down for Swedish)

Galleri Magnus Karlsson is pleased to present Lisa Jonasson’s first major solo exhibition in the gallery; The Circle Must End.Jonasson has during the last five years mostly worked with detailed and swarming paper collages. It’s a painstaking work where she cuts out shapes, objects, ornaments and patterns with small scissors out of hand painted paper. The small parts are then put together into images that often emerge intuitively. Recently, she has begun to control the compositions increasingly and the pictures have also become three-dimensional as layers ads to layers. In The Circle Must End, she has added reliefs in wood and she also shows a larger wall installation.

Lisa Jonasson’s own words about the exhibition:

If you experience your own development as linear you will soon be reminded that your own life is just a loop, one generation’s spin. All stages, dazing when you are in them, are sectors of a circle drawn several times before. The desire to influence the cyclical, to disrupt the order and break out is there in the title of the exhibition. 

I have in recent years cut paper and made collages, the compositions has been organic, chaotic, balanced throng. For this exhibition, I have changed a couple of my prerequisites. Some of the works are mildly three-dimensional, partly of wood or thick cardboard, and most of them have distinct compositions.

In my pictures, I deal with comparisons between what is happening inside and outside a person. Emotional life and the life around overlap and are similar, but only in part. It is the discrepancy I dwell on. Every person has their own emotional world going on, sometimes in sync with the (outside) world and sometimes completely detached. It makes us both alone and independent.

The pictures are full of bodies. Memories or emotions can be stored in a specific part of the body, and will reappear there again when the memory is brought. Postures can store moods and feelings, memories of situations, episodes. Another person’s position, posture, can awaken your own body’s memories. The feeling is played out in real time, it is beyond our control. The body speaks its own language and seem also to conserve things that what we ourselves do not consider important.

The figures in the pictures bend restlessly back and forth, trying to find the right position to be in, looking for consistency between body and feeling.

--

Galleri Magnus Karlsson har glädjen att presentera Lisa Jonassons första större separatutställning på galleriet; Cirkeln måste sluta. Jonasson har de senaste fem åren mestadels arbetat med detaljerade och myllrande papperscollage. Det är ett tålamodsprövande arbete där hon klipper ut figurer, föremål, ornament och mönster med en liten sax ur bemålade pappersark. De små delarna sammanfogas sedan till bilder som ofta växer fram intuitivt. På senare tid har hon styrt arbetsprocessen alltmer och bilderna har också blivit tredimensionella i och med att lager lagts på lager. I Cirkeln måste sluta har hon adderat reliefer i trä och hon visar även en större vägginstallation. 

Hon skriver själv i en text om utställningen:

Om man upplever sin egen utveckling som linjär påminns man strax om att det egna livet bara är ett varv, ett generationssnurr. Alla stadier, så omtumlande när man är i dem, är sektorer i en cirkel som ritats flera gånger förut. Viljan att påverka det cykliska, att rubba förloppen och bryta sig loss finns i titeln. Också i det att ’s’ inte finns på slutet av sluta. 

Jag har de senaste åren klippt i papper och gjort collage, kompositionerna har varit organiska, kaotiska, balanserade myller. Till den här utställningen har jag förändrat ett par av mina förutsättningar. Vissa av verken är milt tredimensionella, delvis av trä eller tjock kartong, och de allra flesta har tydliga kompositioner. 

I mina bilder ägnar jag mig åt jämförelser mellan det som sker inuti människan och utanför. Känslolivet och livet runt omkring överlappar och liknar varandra, men bara till en del. Diskrepansen uppehåller jag mig vid. Varje människa har en egen känslovärld pågåendes, ibland i synk med omvärlden och ibland helt fristående. Det gör oss både ensamma och självständiga. 

Bilderna är fulla av kroppar. Minnen eller känslor kan lagras i en specifik kroppsdel, och dyker upp där igen när minnet väcks. Kroppshållningar kan lagra stämningar och känslor, minnet av situationer, episoder. En annan människas ställning, hållning, kan väcka den egna kroppens minnen. Känslan spelas upp i realtid, det är utom vår kontroll. Kroppen talar sitt eget språk och verkar spara också sånt vi själva inte insett är viktigt. 

Figurerna i bilderna böjer sig rastlöst hit och dit, de försöker hitta rätt ställning att vara i, letar efter överensstämmelse mellan kropp och känsla.